Tankar

Nu börjar det sätta igång allting. Nu när allt lugnat ner sig, jag är hemma och jag hinner tänka efter i lugn och ro. Du finns med mig, men det är ändå gemenskapen som fattas. Det är en konstig känsla som bara rusar genom kroppen, den går liksom inte att beskriva. Så bra, men ändå så jäkla hemsk. Den får mig att känna att du är med, men att du ändå fattas.

Vill bara att du ska veta hur mycket jag saknar dig, och hur svårt det är att klara varje dag utan dig. Du finns med i bakhuvet, och jag kommer aldrig att kunna släppa dig. Du är och kommer alltid vara en förebild för mig. 

Kan inte ni göra precis som jag? Skänk en tanke till alla som gått bort och alla dem som finns kvar efter. Det är inte lätt!



Puss, Viktoria Lindgren

Kommentarer
Postat av: fffelicia

2010-12-25 @ 02:13:20
Postat av: Vickan

<3

2010-12-25 @ 12:14:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0